Maria

... sålänge lågt på himlen bakom dismolnen. Det har varit en hyfsad dag idag. Är nästan helt klar med hemsidan till vårat grupparbete, ska till plugget på söndag och göra det absolut sista, plus göra klart presentationen. I veckan är det redovisning och rollspel som gäller. Men jag ska även göra något som jag hade velat finns tidigare för en sån som mig och andra i samma situation. På tisdag ska jag prata inför en grupp som är syskon till anorektiker... Det börjar känns nu kan jag säga. Jag är knappt något nervös inför redovisningen i plugget, men detta undrar jag hur det kommer gå. Får se...
  Men jag hoppas jag kan komma med något nyttigt för de som är i samma situation som jag var för ett par år sedan. Säga att det är okej att hata den sjuke även fast det är ens syskon, veta att det är okey att tycka att det är jobbigt när föräldrarna den mesta tiden hos sin sjuke syster eller bror så man känner sig åtsiodsatt. Att faktiskt inse att mitt syskon är sjuk och behöva se hela processen utvecklas från att vara den goda glada syrran eller brorsan till att bara finnas där som ett tomt, smalt skal. Och höra orden för första gången: ------ har anorexia.  
  Det är jätteviktigt att prata med nån. Det var nog det största misstaget jag gjorde. Att inte ta kontakt med någon och istället tro att eller kanske snarare inbilla sig att allt är okej och tro att jag kunde hantera känslorna som kokade inom mig. För det var ju just det jag gjorde och sen blev allt bara för mycket. Vilket jag ibland forfarande kan känna men då vet jag hur jag ska ta itu med det. Det är viktigt att veta att man inte är ensam för många gånger kände jag mig oerhört ensam. Visst jag hade mina kompisar som är de bästa man kan ha, men jag hade ändå en känsla någonstans där inne av tomhet och ensamhet. 
   Känner att det får räcka här.

//Maria♥